Odåga till ängel

Den 28 November för ett år sen så sa man hej då till den vita lilla faran, ironi att man fick säga hej då till båda sina änglar på samma månad men olika år? 

 
Lill killen kunde va en plåga, men ack så älskad han var i den här familjen. Det här, ska jag säga er, var en speciell liten individ. Han plockades ut för att vara lek-hund till oss barn när vi var små. Blev det så kan man ju fråga sig då? Inte en enda gång vi kastade en bol sprang han å hämtade den! Det var våran kära mor som valde den här killen. När vi valde valp var han den individen som mer eller mindre gav oss fingret, han strövade runt på gårdens yttre kant, själv, lekte lite med de större hundarna en bit ifrån, självständig individ som aldrig kom och hälsade på oss självmant. Bra val mamma! Alla vi tre barn satt å lekte med de små söta valparna och visade våra favoriter, men ingen av dem blev valda, tack mamma. Nej det blev ingen lek-hund. Det blev en hund som drog med sig hem döda rådjur, jagade iväg älgar/rävar/grävlingar från han revir, en individ som insisterade på att vara med när våra andra hundar skulle valla kossor och skulle bita kossorna i haserna. Och för den delen så var det inte bara kossor han skulle bita i hasorna, det där med reflex-arbetsbyxor var också en förbannelse enligt våran lilla hund, för de skulle också bitas i hasorna(sopbilen kom inte upp till gården tillslut.)

Tillslut när vi flyttade från gården skilldes vi från våran lilla odåga, mamma plaserade honom hos några vänner till familjen för de trodde inte att han skulle trivas borta från gården, men efter ett år så tog vi tillbaka lill killen för då blev det för jobbigt att inte ha honom hos oss. Och från odåga till en liten knähund som inte var så speciellt bra på att lyssna, om man inte hade lite godis i handen som delade med sig av så mycket kärlek till alla i familjen. En liten individ som tog en stor plats bland oss. 

Man har haft så speciella individer bland hundarna så det blir svårt att skaffa en till om man skulle komma till den punkten. En ragata som älskade leksaker(speciellt om de pep) men hatade barn och barnen som rörde hennes leksaker. En som var som en barnvakt och följde oss alla troget, gjorde det han skulle och var tålmodig med oss alla, men gjorde vi något som inte var tillåtet nafsade han till (nej inte bita, mer eller mindre nudda med tänderna). Min lilla ängel som var osäker bland nya människor och en besvikselse när det kom till att valla(rädd för boskap) men visade sin tillit till dem som var i hennes närhet och gav mig så mycket kärlek(bortsett från mina fötter), en "stor" knähund som älskade att sitta i knät om det var tillåtet. Och tillsist vår lilla vita odåga, mammas lilla gris, eller grisen som han kallades. Självständig och envis, men en liten knähund för dem som förtjäna det.
 
Stora hål att fylla.
 
Kan man inte få tillbaka dom man har förlorat?
Allmänt | |
Upp