plan A, eller kanske B?

Det är något speciellt med dessa djur, tvingar en att släppa allt runt om kring och koncentrera sig på just här och nu, få slippa tänka på vardagen och allt runt om kiring. Tror inte jag skulle kunna byta det för något i världen. Jag har insett att kommer inte jag komma in på någon av inriktgningarna på höskola som jag tänker söka, ja då är det dessa djur jag vill hålla på med. Man kan säga att jag har en framtidsplan där de är inblandade. Jag är inte rädd för att vänta om det så behövs, jag vet många som börjat i 30-40 års åldern, när de aldrig ridit förut, och klättrat sig upp på stegen. Det jobbiga för min del är att det finns så många jag skulle vela rida för som kanske inte kommer hålla på med det här om några år, det är den enda andleninge till varför jag vill vara 100% NU. 

Varje gång jag är hos den gula springaren så sprider sig ett lugn och en sådan glädje som inte kan beskrivas. Jag håler fortafarnde på med att finslipa grunderna, svänga, stanna, starta, finmotoriken. Jag vill inte köra för hårt för min egen del för att jag inte känner mig redo att ta tag i "problem" om man kan kalla dem det. När spöken fortfarande sitter i huvudet efter att jag bröt benet känner jag att det är bättre att ta allt från början och bygga upp det från grunden igen, att bygga upp självkänslan och självförtroendet innan man gör något allt för "riskabelt". Små steg, men små steg i rätt riktning, jag försöker att köra en galoppfattning och några steg i båda varven och sedan får det vara bra, sedan bygger jag upp det efter som, så får man se hur det går! 


Det jobbiga är att jag vet till 100% att den här killen aldrig skulle göra något som skulle likna bocksrpång eller liknande, så när spökena kommer upp blir jag mer irriterad på mig själv.
Allmänt | |
Upp